//Anton

Så till passproblemet. Jag har varit olagligt här i Sierra Leone nu i fyra månader. Uppenbarligen så stämplade de inte in mig på mer än en månad när jag kom, fast mitt visa räckte sex månader och jag sa att jag skulle hem 13e juli. De nämnde aldrig till mig att jag måste åka till migrationsverket varje månad och förnya passet. Oerhört korkat och oerhört slarvigt att inte berätta för mig. Sen är väl även jag lite korkad som inte märker problemet förrän nu. Ytterligare så är sättet jag fick reda på det lite roligt också... Det var när jag var till Koindu senast som vi hittade på att vi skulle åka en sväng till Liberia för att kolla lite saker i Fuya som är grannstaden/byn/samhället och där hela arbetet en gång i tiden startade ifrån (ja, av svenskar som åkte till Fuya då, för 50-60 år sen kanske). När vi skulle över gränsen och jag visade mitt pass, då blev gränsvakten lite konfunderad och påpekade detta problem med att jag varit här olagligt i fyra månader... hon sa att hon ville hålla mig (dvs sätta mig i häkte av något slag). Dock var det ju inte mer än bara någon sorts "ge mig lite pengar så blir jag glad" grej hon drog. Visst, hon hade rätt i att ta mig till häktet. Men hon hade inget intresse av det, hon var mer intresserad av 10,000 leones eller cirka 20 kronor. Så det fick hon. Än en gång, känns väldigt fel att vara involverad i någon sorts mutning, men samtidigt så var det ju egentligen en petitess att jag inte stämplat passet mer; jag var ju inte här i affärer, utan var ju här för att utveckla landet. Sen var det ju faktiskt först och främst de som stämplar passet och som vet vad som gäller (en månad åt gången) som borde ha meddelat mig när jag sa att jag ämnade stanna i landet i fem månader i sträck. Jaja, tur i alla fall att de märkte det, för nu har det förhoppningsvis löst sig att jag har fått extra stämplar. Fick betala 225,000 leones (450 kr) samt lämna in nya passfoton. Timothy ska hämta passet på måndag... hoppas jag får det.

Hoppas också att denna blogg-grej löser sig. Det är ju knappast jättemycket jobb att fixa det (bara gå in och ta bort kommentarerna som krånglar).

//Anton, en vecka från att slita i marknadsköket

Jag skulle ha skrivit om detta igår (söndag) då det skedde, men då var jag fortfarande glatt ovetande om situationen.

Söndagen den 27e juni kl 14:45 så lämnade den mysiga, ärliga, robusta och genomsnälla karl som jag kallar morfar, men som egentligen går under namnet Bernt Sixten Oscar Jakobsson, jordelivet.

Efter att ha opererat in en ny höftkula, och därmed också svagare än vanligt, så blev en lunginflammation som ingen visste om (eller hur?) allt för svår, och morfar dog i sin sjukhussäng under vad vi tror var liten eller ingen smärta.

Alla som kände morfar höll med om att han var en ordentlig och pålitlig människa. Själv kommer jag nog att mest minnas honom som snäll och mysig. Om man känner till hur sjukdomen Parkinson har tagit hårt åt på morfar över de senaste åren, så vet man att han inte var lika fysiskt kraftig och kapabel som han skulle vilja vara, något som har påverkat även mormors krafter då det inte varit lätt att ta hand om en gubbe på 192 centimeter.

Jag fick som jag tidigare antytt inte reda på bortgången förrän på förmiddagen idag, detta då jag inte haft på min mobil och inte haft möjlighet att hålla koll på internet och mailen. Så idag har jag lite nu och då tänkt på morfar och då inte kunnat hålla tillbaka tårarna. Ja, det kanske var det bästa att han fick lämna oss för att åka hem till sin far; det kan dock inte hindra mig från att sakna honom ofantligt, särskilt med tanke på att jag inte hade träffat honom sedan den femte februari, en vecka innan jag åkte till Sierra Leone....

Jag citerar en sång som vi (kören) sjöng på en begravning här i Freetown:

Refräng:

Vers 3:

Tänk när släkt och vänner...

Av någon anledning så kom vi in på ämnet en gång, och jag var tvungen att fråga vad det kostar att köpa sex här, då jag var nyfiken iom att jag antog att det skulle vara rejält mycket billigare här. Jag googlade lite för att få reda på priser i Sverige, och vad jag förstår så kan det ligga mellan 500 och 2000 kronor för ett hyfsat normalt. Sen finns det ju alltid lyxprostituerade. För att då jämföra med Sierra Leone, så är det väl dags att jag nämner priserna här.

40-60 kronor - Den prostituerade kan följa med hem till dig och ha sex. Se dock upp så att du inte blir rånad/bestulen/dödad i processen.

10 kronor - Sex på en madrass i hallickens rum, man behöver inte använda kondom om man betalar hela 10kr.

4 kronor - Sex på en madrass i hallickens rum, man måste dock använda kondom om man ska komma undan för fyra kronor.

De prostituerade får en hyfsat månadslön på detta, om de har sex med en 5-6 stycken per kväll. Så jag kan förstå att de väljer den lösningen när de inte har möjlighet till någon annan inkomstkälla.

Heh. Själv får jag två tankar kring detta:

1. När det är så billigt som fyra kronor, då kan ju gubbarna här lät avvara en slant för att ha sex med en prostituerad. Jag menar, det kostar ju inte mer än en resa in till centrum eller att köpa en läsk.
2. Om man nu ska envisas med att ha sex med en prostituerad; vem är så dum att de betalar 10 kronor för att INTE använda kondom... då måste det ju vara bättre med fyra kronor och (förhoppningsvis) slippa könssjukdomar.

Jag måste hålla på traditionerna med titlarna.

Jag har nu varit här i fyra månader, och om en månad så sitter jag på Arlanda just nu och väntar på flyget till Umeå. I morgon är det fyra veckor kvar tills avfärdsdagen, och det är positivt och negativt.

Positivt: Sverige, familjen, vänner.

Negativt: Sierra Leone, mikrokrediten, vänner.

Skulle nog ha varit bra om man stannat ännu längre, för att se till att detta mikrokreditsprojekt blir gjort. Men om man biter ihop och jobbar på denna månad som återstår ska det förhoppnignsvis bli bra och fungerande.

Hursomhelst så är det med spänning jag blickar på framtiden. Handelshögskolan kan onekligen innebära ett bra skjut i karriären, om man nu ska vara så inne i sin egen karriär som är på modet nuförtiden. Dock så är det ju viktigt att man hamnar rätt; ens yrke är ju ändå en bra stor del av ens liv. Sen får vi se vars det är tänkt att jag ska hamna, det lämnar jag åt framtiden att utvisa.

Annars blir det nu närmast under sommaren fullt sjå med att försöka komma i form direkt man kommer hem till Sverige så att inte man hamnar en kilometer efter Oscar för varje kilometer han kutar. Ytterligare blir det fullt sjå att småjoxa och kanske framförallt fixa med bröllopshäftet till det stundande brorsbröllopet. Är det någon som har någon idé på något som absolut måste vara med så kan man gärna höra av sig om det.

Jaja, det där är saker som händer fr.o.m. om en månad, nu är det dags att fokusera på sista månaden här och göra något bra om det. Ska försöka komma ihåg att ta upp lite  om vad jag har hört (nej, jag har faktiskt inte testat, även om jag är känd inom Sveriges Rikes gränser som den store bocken) angående priser för att köpa sex. Det är faktiskt ett ganska humoristiskt ämne i all sin sorgsenhet. Det får ni tolka som ni vill fram tills jag gör en utläggning om det.

//Anton

EDIT I EFTERHAND: Måste bara säga till lillmorbrorn och lillkusin och lillmostern; hoppas att ändan återfinns. Det måste vara väldigt opraktiskt att vara utan den...

Hursomhelst, duschen installerades med hjälp av fyra spikar och 1.5meter gummislang. Gummislangen monteras på kranen och man sätter på den för att få vatten. Här är resultatet:

Sjukt bra va?

Innan dess så hade jag duschat en gång, två månader sen, efter att ha varit i Sierra Leone i två månader. Nu blir det desto mer frekevent! Yay!

//Anton

Här njuter jag iaf i fulla drag av att regeringen ger vårat område el i stort sett dagligen. Jag har kallt vatten, ström till datorn, och ofta fläkt på när jag ska somna. Livet är underbart! Undrar hur lång tid det tar innan jag vänt mig vid konstant elektricitet och rinnande vatten när jag kommer hem till Sverige... gissningsvis inte särskilt länge. Anpassade mig rätt snabbt efter Colombia-perioden, förutom att jag kunde finna mig själv tänka på engelska när jag var ute i samhället och skulle t.ex. handla.

Fortfarande småbitter över att jag missar saker som t.ex. midsommar, men det ska ju vara uppoffringar av att vara utomlands.

//Anton

Ja, det känns iaf lite som hemma. Så hemma jag kan känna mig i Afrika i alla fall.

Det gick bra att dela ut pengar, och jag hoppas att de klarar av att hantera pengarna. Det är dock lite spännande att låna ut pengar till folk som inte ens kan läsa... det känns lite osäkert, men samtidigt känns det bra för så går ju pengarna uppenbarligen till någon som behöver dem. Hoppas att jag kan återvända någon gång i slutet av juni och följa upp om de lyckats generera någon vinst.

En intressant detalj när man är här i Afrika är förresten att man betraktas som en stor man, fast samtidigt som ett barn. De inser att jag har kommit såpass långt i livet att jag bott och skött mig själv, tagit universitetsexamen, hunnit jobba ett tag, osv. Men samtidigt så är jag ju inte äldre än grabbarna här som fortfarande är kvar i motsvarande gymnasiet, samtidigt så skulle jag lika gärna kunna vara vilken av "gubbarna" och "gummorna"s barn. Lite konstigt att vara jämlik dessa stora män, men samtidigt så månar de om att jag ska få sova/vila nog mycket osv.

Aja. Idag är det typ 40 dagar kvar tills flyget går, så har en hel del tid kvar att försöka ådstakomma något, samtidigt som tiden går fort. Hoppas jag hinner lämna lite ordning och reda när jag åker i alla fall.

//Anton

Idag, eller, nu är det efter midnatt, så igår (fredag), så var jag inne i stan för att än en gång försöka hitta det borttappade Sverige-paketet. Besviken över att inte finna ett sådant, tar jag motorcykeln och börjar köra mot affären där jag tänkt handla mjölkpulver. Ser att folk är på väg att korsa vägen vid ett övergångsställe så jag beslutar mig för att vara snäll och stanna så att de kan gå över - något som vanligtvis folk inte bryr sig om. Det dumma med detta var dock att det stod en polis vid övergångsstället också, och när jag stannade så tog han tillfället i akt att tala om för mig att jag brutit mot lagen; jag hade kört mot enkelriktat. Lite irriterad var jag över att de sätter dit mig över något så futtigt, särskilt då jag inte ens visste att det var enkelriktat. Extra irriterad var jag för att jag för någon månad sen frågade en annan polis om vägen, och hon pekade mig in längs en väg som var enkelriktad. Jag sa till henne "men den är ju enkelriktad...", hon gav svaret "du kör MC, spelar ingen roll då". Så jag har som hela tiden trott att det var okej för motorcyklar att göra lite som man vill, och av den anledningen har jag inte varit lika uppmärksam efter saker som enkelriktat. Notera dock att jag inte säger att jag bryter lagen med mening, utan det har mer varit att jag inte har varit lika uppmärksam för dessa smärre överträdelser.

Hursomhelst, vi åker till stationen, och när jag kommer dit ringer jag ett samtal till en av ledarna för organisationen jag arbetar med. Efter ett tag, medan polisen skriver rapport, ringer en annan av ledarna upp och frågar vad situationen är. Jag berättar, och han säger att jag inte ska betala nå't, att han eller någon annan är på väg. Han ringer igen någon minut senare och säger att en "senior police officer" är på väg.

Efter ett tag anländer mannen. När han kommer in i rummet så ser jag hur polisen blir lite besviken; polisen inser att den vite mannen kommer inte betala nå'n böter så länge han har sådana kontakter som denne man.

Jag får tillbaka körkortet och får lämna polisstationen.

Jag är delad. Det är skönt att slippa betala böter, och framför allt slippa att de stjäl mitt svenska körkort som det verkade som om de tänkte göra (sjukt jobbigt att rappla och kirra nytt när man kommer hem, plus jag skulle inte haft något förarbevis här).Samtidigt är det lite tråkigt att man ska bli särbehandlad för sina kontakter och hudfärg. Ytterligare samtidigt så är det lite korkat av polisen att ta mig till stationen och försöka bötfälla mig över en sådan petitess (för det tycker jag man kan kalla den, det var ingen mötande trafik, och jag respekterade t.o.m de gående!). Risken är att de skrämmer mig, eller någon annan volontärarbetare eller utländsk investerare ifrån att komma tillbaka till Sierra Leone och investera tid och pengar.

Reaktionen från mina bekanta är i alla fall att polisen var korkad som haffade mig.

Imorgon åker vi till Koindu igen, då ska jag undervisa/administrera lite mikrolån. Blir spännande.

//Anton