Man anser här att jag något av ett datorgeni, och det är jag väl kanske jämförelsevis med den genomsnittlige Salonen (Sierra Leone-bo). Hitills har jag inte fått göra så särskilt mycket i det som var min tilltänkta uppgift, nämligen mikrolån, utan det drar nog igång senare denna vecka. Det har mer handlat om att hjälpa till med elektroniken samt att få ordning på mitt rum (jag har numera en fungerande kyl -> kallt vatten att blanda i mjölkpulvret!). Fast mest har det kanske handlat om väntan; väntan på att chefer ska komma, väntan på att bilköer ska röra sig, väntan på att folk ska flytta sig så man kommer fram med bil. Men jag hade väl egentligen inte förväntat mig så mycket annat, Salone är ju ändå ett afrikanskt land (eller räcker väl med att konstantera att det är ett land söder om Sverige).

Här i Salone så sitter jag ganska högt upp i hierarkin, jag får varken städa, diska, tvätta eller laga mat själv. Mat/disk-delen står en 48-årig rektorsfru här för, och städ/tvätt-delen sköter 21-årige Emmanuel. Direkt jag åtminstonde försöker bära disken till kvinna som sköter det, så kommer någon och ska bära åt mig. I början av första veckan här så frågade jag Emmanuel var han hämtar vatten, men han ville först inte berätta med risk att jag någon gång skulle hämta vatten själv. Han visade mig det senare dock, och även om det inte är mer än 500 meter så är iaf 350 av dessa meter i en brant uppförsbacke. Första dagen här så var tanken direkt att det inte går för sig att jag ska bli så uppassad hela tiden, men jag hejdade mig ganska snabbt och kom fram till att det är ju faktiskt så att de som passar upp lever på det. Man kan inte komma och försöka förändra deras ordning. Så jag har förlikat mig med tanken på att glassa på i fem månader utan att behöva sköta vanliga vardagssysslor nu... det som jag har svårare att förlika mig med är känslan av att jag übermenchiseras (fritt böjt); det är inte längre lika naturligt att jag tackar dem när de har gjort något åt mig, att de har gjort något för mig är vad som är naturligt nu.

"It ain't easy being rich". Uppenbarligen så ropas det visst efter mig ibland (på lokala stamspråk) "Vit man, ge mig mat att äta!". Lite mer oseriöst så säger vissa "I love you, do you love me?", varpå jag svarar 'yeah sure'. Ärligt så skulle det nog ibland ha varit skönt att ha haft någon därhemma som man kunnat skylla på... en hel del av killarna här verkar vara intresserad att para ihop mig med någon vän, kusin eller syster. "It ain't easy being rich".

Jag lovar att jag ska jobba lite med bilder snart... det är bara det att internet är inte riktigt bra nog för att hantera bilder, så det är lite si och så med att få upp dem.

Lajnus, angående adresser etc så är detta de kontaktmöjligheter man har till mig:

Old school brev:       Cavalry Free Pentecostal - Anton

                                Wellington P.O. Box 81, Freetown

                                Sierra Leone, Africa

Eller SMS till: +46 70 512 74 78(SE)Kostar 2.32kr med Telia tror jag

                                +232 88 374 253 (SL)Ingen aning... kanske samma.

Eller Skype till: antoisra (rekommenderas för samtal, dator-dator funkar bra, dator-telefon funkar sämre)

Eller email till: anton.israelsson@gmail.com

Tack för omtanken allihopa, ser fram emot att få träffa er till sommaren/hösten!

//Anton, wet (white) man